Det finns en framtid bakom oss.
Utkast: Aug. 23, 2011
Aldrig mer, förutom ett stort ångestladdat svart hål, sista. Aldrig mer under "normala" omständigheter. Det slår mig som aldrig förr. Det slår mig hårt. Blåmärken överallt. Jag kan inte sluta gråta. Jobbar, målar plankor, städar garderober, funderar, peppar helgen ser fram emot att träffa alla diskutera jobba göra skapa, städar, längtar, letar jobb. Gör allt för att förtränga. Det går inte. Det går inte att förtränga, det går inte att ta sig till tyskland, göteborg, malmö, lund helsingborg. Gömmer mig under täcket över natten.
Arken i parken
Spontan resa till min kärlek, påkommet si sådär 1,5 timme innan tåget gick. Mysa hela dagen, skype möte, go middag. Underbart. <3
Tåg till stockholm, sent som vanligt. Kom på tåget 45 min efter avgång. Hittade min plast, sov till och från i ca 2 timmar. Mer frösenat. Panik, orkar inte med att missa tåget till alvesta. Inte nu. Inte denna gång.
Sällskap sista biten av min Linnea. "Temperaturen ute är nu grader". Buss till Tyrolen. Slå upp tält. Sexmanna tält. Sedan kom en Hector och talade om att vi var tvugna att flytta det. Kult.
Lagalagalaga mat. Sova jätte tidigt för att alla var sådär jätte trötta och mosiga. Vakna vid 2 av att Sylle ropar "Tältare, kom till elden!". Jag frös som en gris. Blev först arg för att jag var nyvaken. Vi tog oss upp och ut. Krypa genom hålet i stängslet. Genom skogen. Backstage området. Eld, musik, förvirring. Chipspåse historien var sann, haha Sylle. Värmde fint med eld, dans tillsammans med de bästa av de bästa. Tillbaka i tältet. "Vad hände där?". Bröd och mjukost, lite sömn.
Ligga ute hela förmiddagen i sovsäck. Äta tårta. Glömma sovsäcken ute för att upptäcka det halv fem då jag bara ville sova, dyngsur. Sov med filt.
Har aldrig sett något liknande. Som Tyrolen, så himla fint, vill bosätta mig där.
Skilla, riktigt bra.
Jojje, söt.
Walbeck, har aldrigt tyckt om honom, har försökt se honom förr för att försöka se vad Arken ser i han. Har inte gått bra. Denna gång gick det om möjligt ännu sämre. Vilket pucko.
Tin can company, dansk nycirkus jag blev mest jätte rädd, de var duktiga. Men lekte med döden lite för mycket för att jag skulle finna allt för myket njutning i det.
Kaka, mysig och förkyld. Men jag gillar.
Arken, vi hade vart hel pepp hela dagen. Ännu mera nu. Tillsammans än en gång. På g. Tårar över allt. Jag kan inte gråta, bara ett otroligt illamående, ångest, gnaget. Jag vet inte. Kramar, kärlek, vi kommer klara det här, händer i luften, calleth.
Kite, söt nicklas. Jag gillar Kite, men jag gillar inte kepsen. Så ful.
E.G.L.O, kvällens enligt mig höjdpunkt. Dansa dansa dansa, jag hatar egentligen att dansa. För första gången njöt jag av det. Nyktert också.Brevid Lasse också, sötlasse. Med ytterkläder på. Dansa, dansa, dansa tills E.G.L.O var slut. Sedan fortsätta till fötterna värker och huvudet snurrar. Jepson. HAHA. Svenne-klappen, pole dancen, Bugg med allt och alla, Friskis och svettis pass. Söt. Dance the night away.
Värma sig lite vid elden. Tillbaka till tältet vid halv fem. Mackor med mjukost. Övertrött prat med Linnea, jag pratade, hon sov. Sjukaste, knasigaste, snurrigaste, fuktigaste, lyckligaste helgen jag vart med om. Puss.
Nyckelpigor.
Två år sedan. Två år på dagen. Jag, Linnea och Elise befann oss i ett Helsingborg fyllt av nyckelpigor och förväntningar. Pianofestival. Vi, några andra arkmänniskor och en massa fina tanter med solfjädrar. Fint var ordet. Lustigt att vi fick träffa Ola innan första koncerten. Lustigt att han bara stod där, stod där vi stod. Och att Elise drog fram oss och förde ett normalt (så normalt det kan bli när hjärtat håller på att hoppa ur halsgropen) samtal medans jag och Linnea stod där. Som små fån. Lustigt att Ola sa att han inte kommer ihåg vad de sjunger i Interlude. Jag tror honom inte.
Att krama den där människan som har tröstat en så många gånger utan att han vet om det. Att fastna med håret i det där skägget. Overkligt. Att sedan gå på den där koncerten. Ola sjunger fel på Sad bouquet, vilket han gjorde i Norrköping också. Han har nog glömt texten till den också. Att Per tyckte att jag var knasig i huvudet.
Att få höra Calleth för första gången. Att få skrika ut sin lycka i den Helsingborgska natten. Att få hålla en hel buss vaken på grund av våran lycka. Att få landa i Böjörs mitt i natten. Somna trångt i samma säng. Vakna upp. Lyckliga.
Var igår en dröm? Nej. Det var på riktigt.
Jag måste bara få.. göra en sak.. "I dont want the trust that can be bought, my kind of trust is a sharaerwhere"
Men jag så otroligt glad och tacksam att det var just Västervik som jag åkte alla dessa milen för att se mina hjältar, mina stjärnor stråla. Det var en sån fin koncert. Att få spendera den med mina allra bästa. Att få tälta med Linnea, kokos, peppar, släpa fötterna efter sig, barn, Hanna Hellquist men framförallt fukt. Vi behövde bara sätta upp tältet, ha det där i tio minuter så var tältet, innehållet, ja allt var fuktigt. Vad vill tält världen?
Och Elise, saknade flickan. Att få träffa henne för första gången sedan nyår. Jag var lycklig på riktigt när jag fick ha båda mina bästa vänner vid min sida för ett dygn.
Liten pluttig scen. Så liten att arkitekterna, i alla fall min och Elises och mina sol glajjor fick bo i högtalarna. Guld från Olas skor på mina fingrar. Deliver. Laurel. Sharewere. Tell me. Disease.
Fin koncert. Efteråt kaos och panik. Men fin koncert. Tacksam. Jag är tacksam, men splittrad.
Bilder, Fotografier, Minnen.
Go away, take a train tisappear into the unknown.
Västervik var min första. Min första på sommarturnen. Försöker att inte tänka på hur många ögonblick jag missar. Har gjort och alltid kommer att göra. Det gör ont i mig. Mitt hjärta. Försöker glädja mig över vad jag har fått uppleva. Jag är otroligt glad och tacksam. Men ändå skär det i mig. Jag är låst här. Jag älskar mitt Norrbotten. Egentligen. Men inte nu. Inte detta år. Jag vill vara allt annat än låst på grund av avstånd. Jag vill inte klaga på placering av spelningar, jag vill inte klandra mina hjältar. Jag förstår att de vill spela där publiken finns, där de har minnen och vill spela en sista gång. Det vider sig i min mage. Illamåendet. Det här gar gnagt i mig hela livet. Men framförallt detta år. Det får inte sluta så här. Det får inte sluta.
In the beginning it was strange, untill sudenly it grew. Into something that I knew i didn't want to live without.
2005. Våren. Jag gick i sjätte klass. SOTA tiden, jag hade hade hört One of us is gonna die young. Den var väl bra, tyckte jag. Inte mer med det. Men sedan hände det någonting, jag hörde en annan låt av detta band, Clamour for glamour. Jag var fast, jag minns att jag såg den på något tv programm, de hade militärgröna kläderna som jag är så otroligt förtjust i än idag. Jag fastnade för en låt, med ett band. Då helt ovetandes om vad detta var en börja på. Helt ovetandes om att detta möte, mellan mig och musiken, mellan mig och Arken skulle komma att forma mig. Att leda mig, att lära mig, att få mig att orka. Att våga.
Jag köpte singeln, Clammour for glamour, lysnade i bilen på vägen hem. Jag njöt den var min, spår nummer två på denna skiva tog mig med storm. Stay real.. look swet yeah!
Minns när jag görde SOTA skivan för första gången. Jag satt på ett vandrarhem i Stockholm, hade köpt skivan på dagen. Lyssnade i min CD - freestyle på kvällen. De första tonerna till Peace of opetry.. skrapande, knastrande, sprakande ljud.. min första tanke var att cd sppelaren hade gått sönder. Men det gick snart upp för mig att så var inte fallet. Det lät så här. Det var så här det skulle låta. Fantastiskt. Jag lyssnade hela natten, ända tills skivan var slut. Somnade lycklig den kvällen. Jag hade hittat min musik.
Fortfarande helt ovetandes om var denna musik skulle leda mig. Att den skulle leda mig in i en helt ny värld.
Städa istället för att plugga
Idag är en sådan dag då allt känns förvirrande. Mest är det nog projektabetet, jag vet inte vad jag har gjort. Vad har jag lärt mig? Det ska jag formulera. Jag kan inte formulera mig. Min standard har sjunkit så brutalt. Jag har varit duktig, på att studera. På att koncentrera mig, formulera mig, på att. Men det har sjunkit, det har dalat ända sedan jag började gymnasiet. Jag kan inte plugga. Jag kan inte lära mig saker som jag känner är ointressanta och onödiga att kunna. Jag har ingen motivation. Blööh. Hatar känslan som jag får allt för ofta: "det spelar ju ändå ingen roll". Det spelar alltid roll, så är det.
Men jag lyssnar på morgonpasset från igår och ska städa.
Har en att säga: Meeow. ♥
Det finns en människa som förstår vad jag menar med det där. Och det är till den människan det är tillägnat, den saknade, älskade, underbara.
En halvknas illustratorbild, en vit bakgrund, en dampig panda. Ett nytt utseende. Inte klart, men det är på g.
Trollvatten.
Varför har folk börjat redigera alla sina bilder så fult? Sådär vitkluddriga. Och alla i hela världen verkar göra det. Jag tycker att det kan vara fint, på rätt bild. Men inte på alla bilder överallt. Jag blir stressad när jag ser såna bilder, det kryper i mig och jag vill bara blunda. Skarpa färger, naturliga färger, kontraster. Inte vitt kludder.
Det är som trollvatten.
Ni minns väl trollvatten? När man var liten och mjölken tog slut eller man fick bara för sig att dricka vatten ur ett glas man druckit mjölk ur. Och så blir vattnet sådär vitt och grumligt. Jag tyckte inte om det när jag var liten, inte så att varenda glas jag drack skulle vara trollvatten i alla fall. Det funkar med ett glas trollvatte nu och då. En passande vitgrumlig bild om motivet tillåter. Det går inte att dricka hela tiden. Och det går verkligen inte att redigera varenda bild på det viset. Du förstör mjölken, vattnet och bilden.
Det är som trollvatten.
Ni minns väl trollvatten? När man var liten och mjölken tog slut eller man fick bara för sig att dricka vatten ur ett glas man druckit mjölk ur. Och så blir vattnet sådär vitt och grumligt. Jag tyckte inte om det när jag var liten, inte så att varenda glas jag drack skulle vara trollvatten i alla fall. Det funkar med ett glas trollvatte nu och då. En passande vitgrumlig bild om motivet tillåter. Det går inte att dricka hela tiden. Och det går verkligen inte att redigera varenda bild på det viset. Du förstör mjölken, vattnet och bilden.
Om jag var en frukt så skulle jag vara en kiwi.
Man måste tro på sig själv. Tro att man klarar av saker. Inte klaga, klaga, söka fel. Då belr inget bra någonstans. Det har jag märkt. Och jag försöker. Det gör jag. Jag vinner, ibland förlorar jag. Över mig själv. Nu vart detta nästan poetiskt. Eller så inte. Men jag hade skrivit ett jätte långt inlägg om något som lät bra för stunden men sedan när jag skulle publicera det kändes blä. Smetigt och äckligt. Det är ju det som är det braiga med detta, Man behöver inte publicera alls. Man behöver inte skriva över huvudtaget. Fast jag tycker om att skriva. Ibland. Frågan är ju vad jag skriver. Bra fråga. Ganska intressant att just du läser. Jag tror att jag vet vem du är. Jag tror att jag vet vem alla som läser här är. Men vad vet jag. Och även om det är just du som jag tror att jag vet vem du är så vet jag nog ändå inte riktigt vem du är. Fattar du?
Du är som jag det är inte bra.
Detta är typ det vettigaste jag gjort i skolan på länge känns det som. Och det är ju inte ens vettigt. Det vart väldigt rosa läppar på pojken ser jag nu och håret vart fail. Men men det är som det är.
Har en miljon saker att göra, så egentligen har jag inte tid med detta. Busigt. Nae.. Illa. Jaa..
Måste bara få säga att jag tycker om er!
(Vem pratar idioten om nu tänkte du. Hon pratar om dig.. och dig.. och dig! .. och nej du bör inte förstå någonting.)
Det är som det är.
Orden överger mig när jag som bäst behöver dem. Har skrivit nationella i svenska b idag. Inte ok, det gick dåligt. Hur jag än försökte blev det inte bra, så jag gav upp. Det mvg jag tänkte skaffa mig kan jag ju säga adjö till. Men det där med betyg är ju bara bokstäver på papper, siffror som ska bestämma ens framtid. Inte alls skrämmande. Skämt åsido, jag är livrädd. Vad ska det bli av mig?
Jag har blivit total förälskad i mumin. Det är ju det mysigaste programmet som man kan se på. Så finurligt och genomtänkt. Och alla har samma tonläge i princip hela tiden.
Jag har blivit total förälskad i mumin. Det är ju det mysigaste programmet som man kan se på. Så finurligt och genomtänkt. Och alla har samma tonläge i princip hela tiden.
Once a faliure always a retard.
Johnossi. Jag måste få ösa lite superlativ över dem och även gnälla lite över en del saker rörande musik(min musik) i övrigt.
Man ska alltid börja med det braiga. Så håll i er för här kommer det.. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Johnossi, det var sommaren 2008, jag åkte tåg Norrköping - Linköping gissar jag. Jag lyssnade på musik med Linnea och hon incisterade att vi skulle lyssna på denna låt som var så mysig(man must dance).. Det var då jag föll för dem.
Men en sak som bekymrar mig är att alla fjortisar och 'häftiga' människor har börjat lyssna på dem. Jag missunnar inte alls Johnossi deras framgång. Men jag gillar inte när jätte många människor börjar lyssna på mina guldkorn så att de blir mainstream. Nu låter jag hemskt egoistisk. Det är inte det jag strävar efter. Någon kanske förstår var jag vill komma.
Man ska alltid börja med det braiga. Så håll i er för här kommer det.. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Johnossi, det var sommaren 2008, jag åkte tåg Norrköping - Linköping gissar jag. Jag lyssnade på musik med Linnea och hon incisterade att vi skulle lyssna på denna låt som var så mysig(man must dance).. Det var då jag föll för dem.
Men en sak som bekymrar mig är att alla fjortisar och 'häftiga' människor har börjat lyssna på dem. Jag missunnar inte alls Johnossi deras framgång. Men jag gillar inte när jätte många människor börjar lyssna på mina guldkorn så att de blir mainstream. Nu låter jag hemskt egoistisk. Det är inte det jag strävar efter. Någon kanske förstår var jag vill komma.
Alla vet att stormen kommer.
Äger inga ord. Tystnaden har blivit min vän. Men jag har köpt några fina saker idag. Värdsligt, jag vet.
