Nyckelpigor.
Två år sedan. Två år på dagen. Jag, Linnea och Elise befann oss i ett Helsingborg fyllt av nyckelpigor och förväntningar. Pianofestival. Vi, några andra arkmänniskor och en massa fina tanter med solfjädrar. Fint var ordet. Lustigt att vi fick träffa Ola innan första koncerten. Lustigt att han bara stod där, stod där vi stod. Och att Elise drog fram oss och förde ett normalt (så normalt det kan bli när hjärtat håller på att hoppa ur halsgropen) samtal medans jag och Linnea stod där. Som små fån. Lustigt att Ola sa att han inte kommer ihåg vad de sjunger i Interlude. Jag tror honom inte.
Att krama den där människan som har tröstat en så många gånger utan att han vet om det. Att fastna med håret i det där skägget. Overkligt. Att sedan gå på den där koncerten. Ola sjunger fel på Sad bouquet, vilket han gjorde i Norrköping också. Han har nog glömt texten till den också. Att Per tyckte att jag var knasig i huvudet.
Att få höra Calleth för första gången. Att få skrika ut sin lycka i den Helsingborgska natten. Att få hålla en hel buss vaken på grund av våran lycka. Att få landa i Böjörs mitt i natten. Somna trångt i samma säng. Vakna upp. Lyckliga.
Var igår en dröm? Nej. Det var på riktigt.
Kommentarer
Postat av: Grynet
Jag har bara sett en nyckelpiga i år.
Trackback
