Words, come to me so easily.
They make me forget what i mean.

Tåg till stockholm, sent som vanligt. Kom på tåget 45 min efter avgång. Hittade min plast, sov till och från i ca 2 timmar. Mer frösenat. Panik, orkar inte med att missa tåget till alvesta. Inte nu. Inte denna gång.

Sällskap sista biten av min Linnea. "Temperaturen ute är nu  grader". Buss till Tyrolen. Slå upp tält. Sexmanna tält. Sedan kom en Hector och talade om att vi var tvugna att flytta det. Kult.

Lagalagalaga mat. Sova jätte tidigt för att alla var sådär jätte trötta och mosiga. Vakna vid 2 av att Sylle ropar "Tältare, kom till elden!". Jag frös som en gris. Blev först arg för att jag var nyvaken. Vi tog oss upp och ut. Krypa genom hålet i stängslet. Genom skogen. Backstage området. Eld, musik, förvirring. Chipspåse historien var sann, haha Sylle. Värmde fint med eld, dans tillsammans med de bästa av de bästa. Tillbaka i tältet. "Vad hände där?". Bröd och mjukost, lite sömn.

Ligga ute hela förmiddagen i sovsäck. Äta tårta. Glömma sovsäcken ute för att upptäcka det halv fem då jag bara ville sova, dyngsur. Sov med filt.

Har aldrig sett något liknande. Som Tyrolen, så himla fint, vill bosätta mig där.

Skilla, riktigt bra.

Jojje, söt.

Walbeck, har aldrigt tyckt om honom, har försökt se honom förr för att försöka se vad Arken ser i han. Har inte gått bra. Denna gång gick det om möjligt ännu sämre. Vilket pucko.

Tin can company, dansk nycirkus jag blev mest jätte rädd, de var duktiga. Men lekte med döden lite för mycket för att jag skulle finna allt för myket njutning i det.

Kaka, mysig och förkyld. Men jag gillar.

Arken, vi hade vart hel pepp hela dagen. Ännu mera nu. Tillsammans än en gång. På g. Tårar över allt. Jag kan inte gråta, bara ett otroligt illamående, ångest, gnaget. Jag vet inte. Kramar, kärlek, vi kommer klara det här, händer i luften, calleth.

Kite, söt nicklas. Jag gillar Kite, men jag gillar inte kepsen. Så ful.

E.G.L.O, kvällens enligt mig höjdpunkt. Dansa dansa dansa, jag hatar egentligen att dansa. För första gången njöt jag av det. Nyktert också.Brevid Lasse också, sötlasse. Med ytterkläder på. Dansa, dansa, dansa tills E.G.L.O var slut. Sedan fortsätta till fötterna värker och huvudet snurrar. Jepson. HAHA. Svenne-klappen, pole dancen, Bugg med allt och alla, Friskis och svettis pass. Söt. Dance the night away.

Värma sig lite vid elden. Tillbaka till tältet vid halv fem. Mackor med mjukost. Övertrött prat med Linnea, jag pratade, hon sov. Sjukaste, knasigaste, snurrigaste, fuktigaste, lyckligaste helgen jag vart med om. Puss.

Att krama den där människan som har tröstat en så många gånger utan att han vet om det. Att fastna med håret i det där skägget. Overkligt. Att sedan gå på den där koncerten. Ola sjunger fel på Sad bouquet, vilket han gjorde i Norrköping också. Han har nog glömt texten till den också. Att Per tyckte att jag var knasig i huvudet.

Att få höra Calleth för första gången. Att få skrika ut sin lycka i den Helsingborgska natten. Att få hålla en hel buss vaken på grund av våran lycka. Att få landa i Böjörs mitt i natten. Somna trångt i samma säng. Vakna upp. Lyckliga.

Men jag så otroligt glad och tacksam att det var just Västervik som jag åkte alla dessa milen för att se mina hjältar, mina stjärnor stråla. Det var en sån fin koncert. Att få spendera den med mina allra bästa. Att få tälta med Linnea, kokos, peppar, släpa fötterna efter sig, barn, Hanna Hellquist men framförallt fukt. Vi behövde bara sätta upp tältet, ha det där i tio minuter så var tältet, innehållet, ja allt var fuktigt. Vad vill tält världen?

Västervik var min första. Min första på sommarturnen. Försöker att inte tänka på hur många ögonblick jag missar. Har gjort och alltid kommer att göra. Det gör ont i mig. Mitt hjärta. Försöker glädja mig över vad jag har fått uppleva. Jag är otroligt glad och tacksam. Men ändå skär det i mig. Jag är låst här. Jag älskar mitt Norrbotten. Egentligen. Men inte nu. Inte detta år. Jag vill vara allt annat än låst på grund av avstånd. Jag vill inte klaga på placering av spelningar, jag vill inte klandra mina hjältar. Jag förstår att de vill spela där publiken finns, där de har minnen och vill spela en sista gång. Det vider sig i min mage. Illamåendet. Det här gar gnagt i mig hela livet. Men framförallt detta år. Det får inte sluta så här. Det får inte sluta.

Jag köpte singeln, Clammour for glamour, lysnade i bilen på vägen hem. Jag njöt den var min, spår nummer två på denna skiva tog mig med storm. Stay real.. look swet yeah!

Minns när jag görde SOTA skivan för första gången. Jag satt på ett vandrarhem i Stockholm, hade köpt skivan på dagen. Lyssnade i min CD - freestyle på kvällen. De första tonerna till Peace of opetry.. skrapande, knastrande, sprakande ljud.. min första tanke var att cd sppelaren hade gått sönder. Men det gick snart upp för mig att så var inte fallet. Det lät så här. Det var så här det skulle låta. Fantastiskt. Jag lyssnade hela natten, ända tills skivan var slut. Somnade lycklig den kvällen. Jag hade hittat min musik.