Words, come to me so easily.
They make me forget what i mean.

Västervik var min första. Min första på sommarturnen. Försöker att inte tänka på hur många ögonblick jag missar. Har gjort och alltid kommer att göra. Det gör ont i mig. Mitt hjärta. Försöker glädja mig över vad jag har fått uppleva. Jag är otroligt glad och tacksam. Men ändå skär det i mig. Jag är låst här. Jag älskar mitt Norrbotten. Egentligen. Men inte nu. Inte detta år. Jag vill vara allt annat än låst på grund av avstånd. Jag vill inte klaga på placering av spelningar, jag vill inte klandra mina hjältar. Jag förstår att de vill spela där publiken finns, där de har minnen och vill spela en sista gång. Det vider sig i min mage. Illamåendet. Det här gar gnagt i mig hela livet. Men framförallt detta år. Det får inte sluta så här. Det får inte sluta.