Words, come to me so easily.
They make me forget what i mean.

Jag är splittrad. Jag vet inte vad jag ska tycka om julen. Det är någon konstig hat-kärlek. Det kan vara ganska mysigt att träffa familjen, då julafton är den enda dagen på året som hela familjen (alla fyra) är tillsammans en hel dag. Men allt annat känns ganska överdrivet, julklappar och girighet är jag spyless på. All hysteri som ligger i luften, allting ska vara perfekt. Alla ska (MÅSTEMÅSTEMÅSTE) vara glada och nöjda. Sen blir man bara påmind om att hela släkten är helt fuckad och den enda människan man skulle vilja fira jul med inte är i livet.

Jag brukar alltid tvinga min papi att följa mig till kyrkan på midnattsmässa på julaftonsnatten. Det känns som att det är det mest vettiga man kan göra. För trots att jag är bitter på en del av julen så känns det så högtidligt och fint i kyrkan på julen.

 
"En uppgiven gest bland världens bråten 
En stressad mamma som har skinkan full av jul, 
blir rädd att släkten kanske inte har så kul 
En kärnfamilj med huset prytt av marsipan 
kan väl inte längta bort på doppar-dan? 
Familj Vanilj vill fira julen snäll och söt, 
men en bittermandel göms i deras gröt! 
Det går en ängel runt på stan med tunga fjät 
och mammon fet och tät, 
lutar sig tillbaks mätt och belåten"  Lars Winnerbäck - Julgröten