Words, come to me so easily.
They make me forget what i mean.

När tiden springer iväg utan att man ens hinner med. Det är just då man vill att tiden ska gå sakta, så sakta som den aldrig gått förut. När allting är som finast, underbarast springer tiden ifrån oss och allt underbart försvinner i ett moln av någonting vi inte kan sätta namn på. Var det verklighet? Eller har du drömt allt detta vackra? Ingen kan svara. För ingen vet egentligen vad som är skillnad mellan verklighet och dröm.

När det alldagliga gråa sätter in, när tristessen knackar på. Då vet du, tiden är här för att stanna. Tiden vägrar att gå, klockan tickar en sekund framåt, en sekund bakåt, en sekund framåt, en sekund bakåt.. Med en känsla av att tiden har stannat går du, längtar och trånar efter de där molnen som ingen riktigt kan sätta namn på vad de består av.
Var det dröm eller verklighet? Det spelar ingen roll. För det är vackert. Och det får dig att kliva upp ur sängen varje grå dag. Ta ett steg, två steg framåt.

Ta vara på tiden när den går fort, ta vara på tiden när den går sakta.
Om tiden alltid skulle gå sakta skulle vi gå under.
Om tiden alltid hade gått fort så skulle vi aldrig få chansen att stanna upp.